Fler vänrelationer, bredd på lekarna och bättre betyg. Vinsterna är många med ett aktivt likabehandlingsarbete. Ändå finns fortfarande ett motstånd inom skolan, berättar Johanna Lundin, utbildare och grundare av Equalate.
TEXT: Kristian M Ek ILLUSTRATION: Linda Karlsson
Skolans uppdrag är tydligt. Barn och ungdomar ska ha lika möjligheter oavsett kön. Men Johanna Lundin som arbetat och utbildat inom jämställdhet, genus, mångfald, inkludering och likabehandling med normkritik som metod i 15 år ser att vi inte är där än.
– Skolan är ojämlik. Jag ser det om och om igen. Barn har inte samma möjligheter i skolan. Viljan hos de vuxna kan finnas där, men medvetenhet och verktyg saknas ofta. Vidare möter jag många vuxna i skolan som fortfarande känner motstånd för frågor om genus och normkritik. Som pedagog har vi ett likabehandlingsuppdrag – det kan vara lättare eller svårare att motiveras till kopplat till min egen bakgrund och identitet. Tillhör jag normen själv och står mitt i privilegiets öga kan det vara svårt att förstå och motiveras till likabehandlingsuppdraget.
Skolans styrdokument är tydliga och inkluderar alla våra sju diskrimineringsgrunder, där könsidentitet och könsuttryck förtydligats i senaste revideringen. Här har Johanna märkt att det behövs mycket mer kunskap om hur vi arbetar transinkluderande. Kön görs på många olika sätt. Det kan t.ex handla om hur vi talar, hur vi bemöter, hur vi skapar miljöer och vilket material och perspektiv vi berättar om i våra material. Tyvärr ser Johanna fortfarande hur flickor placeras intill pojkar i syfte att skapa lugn men även för att fungera som hjälpreda.
Flickan ska ”ta hand om” pojken och får även beröm för det då hon hjälpt honom att lyckas i skolarbetet vilket i slutändan bekräftar könsrollen ”att ta hand om mannen”. Det är viktigt att undersöka vilka bilder som sitter på väggarna, vilka berättelser som presenteras i undervisningen. Vad säger de om kön? Begränsar eller utmanar de traditionella könsmönster?
– Vi måste hitta nya berättelser att berätta som bryter könsmönstren och rollerna och synen på hur en kropp ska se ut och vara.
Det är också viktigt att inte bara mäta kvantitet utan även titta på kvalitet. Olika typer av kvinnor, transpersoner och män behöver synliggöras under skoltiden, viktigt är också hur det görs, så vi inte faller in i tolerans med ingången “så kan det också vara” vilket endast cementerar normer och förstärker stereotyper.
– Vi måste spränga de gamla traditionella, dammiga otillåtna, begränsande könsmönstren. Vi behöver skapa nya berättelser där fler, även fler män som inte känner att de passar in i de traditionella könsmönstren, ryms. Berättelser där fler kan känna att – hej, här berättas det ju faktiskt om mig.
Förändringsarbetet
Genom åren har Johanna utbildat skolledning och pedagoger från förskola upp till gymnasiet. Arbetet behöver göras på tre nivåer. På individnivå där pedagogen behöver göra undersöka hur hen levandegör likabehandlingsuppdraget. Att göra en självkritisk granskning kan vara svårt men det finns bra stöd att få. En pedagog har stor påverkan på eleverna.
– Pedagogen bör fundera över sitt arbetssätt och hur hen förhåller sig till sina elever. Påverkan sker bl. a genom bemötande, material och språk. Frågor att fundera kring är exempelvis: Vilka förväntningar har jag kopplat till kön och vilka beslut kommer jag att ta kopplat till kön. Vem blir tillsagd, vem får en extra chans? Hur förhåller jag mig till kropparna i klassrummet kopplat till kön? Vem rör jag, vilka barn håller jag i handen och inte och vad får detta för konsekvenser.
Sedan behöver pedagogerna jobba tillsammans med frågorna på gruppnivå. Hur förhåller vi oss till eleverna? Vilka gemensamma förhållningsregler har vi? Hur bemöter vi och förhåller vi oss som vuxna till varandra? Hur kan vi kvalitetssäkra skolans likabehandlingsuppdrag kopplat till kön? Vad finns det för forum där vi kan diskutera dessa frågeställningar? Johanna menar på att dessa forum måste skapas eftersom de inte finns naturligt.
– Ofta hänger likabehandlingsarbetet på en eldsjäl som förväntas driva igenom hela arbetet själv, vilket inte är möjligt. Arbetet är stort och behöver göras gemensamt.
Och sist, men absolut inte minst, strukturell nivå. Det är ledningens ansvar att skapa strukturer på skolan där rutiner och riktlinjer är levande. Det finns undersökningar som visar att en pedagog hellre tar konflikten med en elev än med en kollega. Med den vetskapen blir svårigheten tydlig kring hur övriga pedagoger kommer att förhålla sig till en kollega som konstant felkönar sina elever, kommenterar tjejernas korta kjolar eller utövar rasism.
– Här behövs visselblåsarfunktionen i kollegiet och denna finns också på många skolor.
Det bildas ofta interna hierarkier på arbetsplatser, även på skolor. Johanna har själv upplevt i sitt arbete hur enskilda pedagoger som jobbat på en skola under lång tid kan få stor informell makt och stå i vägen för hela likabehandlingsarbetet. Där behövs en ledning/rektor som går in och bryter detta.
– Det pratas ofta gott och hyllande om normbrytare i efterhand “hen gjorde verkligen en förändring när hen…” Men fatta att behöva vara den normbrytaren som varje dag får brottas med motstånd och förhoppningsvis tillslut lyckas skapa en liten förändring som ger hen rätt att vara sig själv på skolan. Ansvaret ska ligga på skolan, som ska vara inkluderande, inte på eleven. Hen ska inte behöva kämpa för sin rättighet eller trygghet. Den ska redan finnas där. Att få ett värdigt bemötande och bli lika behandlad oavsett om jag heter Ahmed eller Johan ligger i skolans uppdrag. Rutiner, riktlinjer och professionellt, kunnigt bemötande hos pedagogerna. Ingen elev ska behöva gå till skolan och vara rädd för att bli utsatt av en vuxen person.
Könsnormernas konsekvenser
Vid ett påskfirande presenteras eleverna som kommer upp på scenen inför skolans elever av en pedagog:
”Här kommer en stor och stark påskgubbe” ”Här kommer en söt liten påskkärring”
Pedagogen beskriver barn efter barn utifrån stereotypa könsmönster Barnen som går “mannekäng” får dessutom helt olika uppmärksamhet av publiken. Den stora och starka påskgubben river ner jubel och applåder, nästa påskgubbe får ett helt annat bemötande av publiken. Det blir alldeles tyst, någon viskar och skrattar. Hur kunde vi undvikit detta?
Vi behöver fundera över vilka normer vi förstärker alternativt utmanar i denna aktivitet? Kan vi vara mer normkreativa? Och framförallt…är barnen trygga? Vi behöver vara aktiva och
medvetna så alla barn tycker det är roligt och känner sig trygga rakt igenom. I detta fall blir det uppenbart att ingången kan vara att här applåderar vi alla eller här applåderar vi ingen.
– Gör ett årshjul över det som händer i skolan under läsåret. Säkerställ att alla aktiviteter har ett likabehandlingsperspektiv där alla elever kan känna sig trygga och inkluderande.
Uttalanden av vuxna baserat på heteronormen har förstört många vänskapsrelationer mellan barn av motsatt kön då vuxenvärlden lagt in en sexuell laddning och gjort dem till ett kärlekspar. Lösningen här är naturligtvis att aldrig utgå från vem som är kär i vem. Transbarn vittnar om hur de blivit konstant felkönade redan från förskola och skola utifrån förväntat kön. Hur obehagligt och fel det känts men även hur osynliggjorda de blivit eftersom deras historia inte finns. De historier som berättas om är oftast om män och kvinnor som stämmer överens med traditionella könsmönster. Att inte känna sig representerad eller kunna identifiera sig år ut och år in påverkar. Jag finns inte med. Det är inte ovanligt att transbarn slutar gå till skolan. Det finns fler svar på det.
Johanna har en konkret och enkel övning i pedagogutbildningarna där hon ber deltagarna att byta pronomen under utbildningen.
– I slutet av utbildningsdagen reflekterar vi över hur det upplevdes att bli bemött utifrån “fel kön”. Det blir ofta spännande diskussioner!
Delade grupper utifrån kön
En fråga som ofta diskuteras är om vi ska dela in i flick- och pojkgrupper. Det som händer när vi delar upp utifrån kön är att vi förstärker skillnaden mellan pojkar och flickor. Vi gör klyftan större. Vi förstärker även könsroller och exkluderar transpersoner.
– När jag kommer in på en skola ser jag redan på skolgården hur skolan jobbar med genuspedagogik – eller hur de inte gör det. På de skolor där man jobbat med normkritik en tid är det mer könsblandade grupper. Där leker alla barn med alla saker. På de skolor där man inte börjat arbeta aktivt med likabehandlingsuppdraget leker pojkar och flickor för sig och leker traditionellt förväntade lekar.
Johanna förtydligar att det inte är fel att pojkar exempelvis leker med bilar och spelar fotboll. Problemet är när det inte känns möjligt att delta i andra relationer på andra delar av skolgården och i andra aktiviteter. Könsgrupperingarna blir så starka att det begränsar barnen från att röra sig över hel skolgården och att få fler vänner över hela skolan och av alla kön.
– Det har visat sig att när vi arbetar aktivt med normkritik i högstadiet minskar sexuella trakasserier och pojkarna får bättre betyg.
För att problematisera detta ytterligare måste ändå tilläggas att separatistiska rörelser kan också vara positiva. Den separatistiska gruppen kan behövas exempel i högstadiet för att känna sig trygg och kunna tala fritt. Pojkar kan exempelvis behöva prata om maskulinitet och känslor. Den största delen av sexuellt våld sker av män och riktar sig ofta mot kvinnor.
Det viktiga med att ha separatistiska grupper är att detta inte ska ske slentrianmässigt utan ska vara genomtänkt, utifrån ett behov och med ett syfte.
Det viktiga språket
Språket är en nyckel till jämställdhet i praktiken. Pedagogen behöver använda ett genusmedvetet språk och vara uppmärksam på de gamla språkskrönorna som finns kvar och som dryper av föreställningar om kön. Vem har inte hört uttrycket ”Kärlek börjar alltid med bråk”
– Prova med att säga det vi säger till barn men byt ut det till vuxna. Skulle du säga detsamma till en kvinna som blivit slagen av en man? Eller pedagogen på gymnasiet som slänger ur sig heteronormativa kommentarer för att bli kompis med eleverna; ”Har du skaffat någon kille/brud än”. Detta påverkar inte bara eleven som blir tilltalad utan alla elever som hör.
Hur har då skolan förändrats över tid? Det har både blivit bättre och sämre menar Johanna.
– För 15 år sen var genus generellt ett stort frågetecken. Några få hade kunskap. Nu finns en ökad medvetenhet kring att detta är något som ligger i uppdraget och finns i styrdokumenten. Lärarkåren är dock polariserad. Det är dock väldigt blandat mottagande av mig som konsult. En del är jätteglada för att likabehandling och normkritik äntligen sätts på agendan, andra visar motstånd och ett öppet obehag av att närma sig genus eller normkritik.
Johanna kan mötas av pedagoger som suckar, tittar bort eller helt enkelt kliver ut genom dörren. Det är laddat!
– Motståndet i sig säger att vi är på rätt spår, vi ifrågasätter det självklara och det som alltid varit. Vi utvecklas. Ofta handlar motståndet om rädsla att bli av med makt eller privilegier. Men jämställdhet är för alla! Även den som är privilegierad och tycks självklar har att vinna på jämställdhet. Att rama in sin personlighet och sina livsval i en smal könskorridor är begränsande. En jämställd skola handlar om att alla ska vara trygga och få chansen och möjligheten att utvecklas fritt, oavsett kön.